Jack och Jill av James Patterson
Baksidestext: En kontroversiell senator hittas mördad i sin säng i Georgetown. På andra sidan stan hittas en liten flicka död, brutalt misshandlad.
Alex Cross kallas in för att söka en eventuell koppling mellan de två morden. Och samtidigt slår mördaren till igen. Ingen i Washington går säker – inte barn, inte politiker, inte ens USA:s president…
Cross har en rad imponerande förmågor, och han har dessutom det mod som krävs. Men ska han kunna få fram sanningen innan det är för sent?
Mina tankar:
Det här är bland det värsta dravel jag någonsin har läst! Har man sålt så många exemplar som James Patterson har gjort måste det finnas några slags normer för kvalitet. Herregud han har ju tagit en plats i Guinnes rekordbok för guds skull!
I det här sammanhanget kan jag inte låta bli att nämna Eric Anderssons inlägg där han beskriver varför han är besviken på Patterson. Jag instämmer till fullo med att hans böcker är ”forgettable”!
Jack & Jill är ett spel hos två fullständigt skruvade mördare som spelar rysk roulett beträffande vem/vilka nästa mordoffer ska vara. Samtidigt som Jack & Jill härjar som bäst sker ytterligare mord till synes helt slumpartat. Även denne/dessa mördare har en slags ”slogan”: Glad, glad. Kul, kul. Det är så barnsligt så jag nästa dånar. Lika lite gillar jag rimmet ”Jack & Jill kom till The Hill” som dyker upp i mer eller mindre varje kapitel.
Som vanligt (det här är den andra boken jag har läst av Patterson) blir Alex Cross alltför involverad i en annan karaktär som har en central plats i handlingen. Det är så tröttsamt! Jag har nämligen läst det förut i I spindelns nät, och med anledning av allt ”kopierande” börjar jag tidigt att gäspa och tänka på annat. För det första nämns seriekidnapparen, Gary Soneji, från första boken flera gånger, och Jack & Jill är lika självgoda som han var i första boken och deras skryt om fullkomlighet får mig att må illa.
Upprepningarna stannar dock inte vid detta. Varje gång en av karaktärerna tar en mental bild säger denne ”Klick. Och så där. Klick” (t.ex. sid. 182).
Suck!
Jack & Jill lämnar efter sig små dikter på varje mordplats, och de är så fåniga så de finns inte. Det är sällan som jag inte orkar läsa ut en bok men här gav jag upp efter 350/409 sidor, och jag vill lova att jag kämpade länge.
Omnämnandet av musikalen Miss Saigon (som jag såg i London 1997 med bl.a. min numera avlidna mamma) är enda gången som jag reagerar på ett positivt sätt. Vilka minnen det väckte!
Jack & Jill är ett recensionsexemplar från Modernista i översättning av Lars Olov Skeppholm
Speak Your Mind