BRAVO!!! …säger jag efter nu ha läst ditt senaste verk. Jag är fortfarande förtjust i ditt sätt att skriva – det som brukar kallas dossierdeckare. Du är tämligen ensam om det i detta arma land, men du har verkligen inte uppmärksammats efter förtjänst. En stark bok, en bok som du ska vara stolt över, liksom du faktiskt ska vara lite mallig och glad över hela ditt författarskap. De bästa hälsningar” – Karl Arne Blom
Ulla Bolinder kontaktade mig för ett bra tag sedan och frågade mig om jag skulle vara intresserad av att läsa hennes roman Livstid. Jag läste in mig lite på boken och eftersom baksidestexten utlovade något som skulle kunna vara en rejäl kriminalhistoria tackade jag ja.
Jag började läsa boken kort efter att jag hade fått den men jag kom bara ett par kapitel innan det tog fullständigt stopp. Jag begrep inte ett smack av vad jag hade läst och jag fick absolut ingen känsla för karaktärerna. Vem var de? Hur stod de i förhållande till varandra? Och vad i all världen hade Ulla Bolinder själv med handlingen att göra?
Efter att boken hade fått ligga till sig en stund tog jag upp den igen, men då samma känsla av vilsenhet infann sig la jag den åt sidan igen.
Till slut bestämde jag mig en gång för alla att sätta mig på rumpan och läsa ut den oavsett vad som hände runt omkring mig, men redan på sidan 108 tog det återigen tvärstopp och det finns ingenting som tyder på att jag kommer att titta åt den igen.
Det handlar inte om att Ulla Bolinder inte är en skicklig författare. Hon skriver bra, men jag klarar helt enkelt inte av det sätt som boken är uppbyggd på.
Korta dokumentsamlingar, intervjuer och utdrag ur böcker ska tillsammans leda fram till vad det var som hände i samband med kriminalreportens David Webers bortgång.
Jag som är en förespråkare för korta kapitel borde jubla över detta, men om vare sig karaktärerna eller intrigen fängslar mig har jag ingenting kvar att hålla fast mig vid.
Att jag lägger Livstid åt sidan innebär på intet sätt att jag vänder ryggen åt Ulla Bolinder själv. Om hon kommer att ge ut en ”äkta” kriminalroman tänker jag absolut läsa den, eftersom jag är nyfiken på vad hon kan bidra med i deckarnas underbara värld.
Twitter: MiaEggimann
says
Låter som min typ av bok heller, trist när man inte kan läsa färdigt
Mia
Mia Eggimann recently posted..Kristina Ohlsson – Davidstjärnor – Ljudbok
Ja, det är det verkligen men ibland finns det ingenting annat att göra än att lägga en bok ifrån sig. Går det inte så går det inte.
Tungt med böcker som det bara inte går att ta sig igenom! Jag brukar bita mig fast, men egentligen borde jag ju lägga undan dem. Den tid jag kan avvara till läsning borde jag hellre lägga på böcker som ger mig nått…
Freja recently posted..Ordlös lördag och Känslan av död
Jag har slutat att bita mig fast. Jag har helt enkelt vare sig tid eller lust att tvinga mig igenom böcker som jag bara inte kan ta mig igenom.