Vad jag har lärt mig av Truman Capote

Sommaren 2008 läste jag en 7,5 hp-kurs med titeln Creative Non-Fiction Writing och där kom jag för första gången i kontakt med författaren Truman Capote.

Kurslitteraturen bestod av Hall, D & Birkets, S. Writing Well och Strunk, W & White, E.B., The Elements of Style som jag har haft stor glädje av även på senare år. Det är dock kompendiet, som handledaren Peter Leese tillhandahöll, som jag bär med mig än i dag. Vissa texter gjorde så starkt intryck på mig att jag ofta och gärna återvänder till dem för att analysera vad det är som gör dem så bra, och hur jag eventuellt skulle kunna åstadkomma någonting liknande. I detta kompendium finns den text som inleder Truman Capotes roman In Cold Blood, och redan när jag skummade igenom kompendiet för första gången bestämde jag mig för att jag skulle läsa romanen någon gång i framtiden, och nu har jag gjort det.

Romanen är en rekonstruktion av det kallblodiga mordet på familjen Clutter som ägde rum 1959 i Kansas. Capote gjorde gedigna efterforskningar om familjen, omständigheterna, omgivningarna och mördarna innan han sammanställde allt i den här anmärkningsvärda boken.

Som ni vet så läser jag  bara deckare och att jag skulle ta mig igenom en hel bok om en autentiskt händelse är faktiskt en ren och skär bedrift från min sida. Dock måste jag tillstå att jag nog aldrig skulle ha gått iland med projektet om det inte hade varit för handlingen och för Capotes förmåga att beskriva bokens olika skeenden på ett förhållandevis intressant sätt.

Jag tycker fortfarande att inledningen är riktigt bra, men tyvärr håller inte boken samma klass rakt igenom. Trots det kan jag med glädje säga att Truman Capote lärde mig mycket om skrivandets ädla konst, och det är ju inte att förakta, eller hur?

Vad jag har lärt mig av Truman Capote

• Att en non-fiction bok faktiskt kan vara relativt spännande och intressant, med tillägget att ämnet intresserar mig förstås.
• Att typsnittet faktiskt spelar roll, och då framför allt om en bok innehåller långt mer beskrivande text än dialoger. Jag blev fort trött i ögonen och texten flöt mer eller mindre ihop efter bara några sidor.
• Att dela upp en bok i ”lagomt” många kapitel. In Cold Blood innehåller bara fyra kapitel fördelade på 336 sidor, och då jag som bekant föredrar korta kapitel (ju kortare, desto bättre) så kändes det som att de aldrig tog slut. Kan i och för sig ha ett visst samband med punkten ovan.
• Att lagom alltid är bäst. Jag vet inte hur många gånger jag har läst att man ska skriva precis så mycket som man behöver och inte ett ord mer. Jag önskar att Capote hade anammat den regeln för ibland hänger han fast vid vissa mer eller mindre oviktiga detaljer och personer alltför länge.
• Att man kan få vilken skithög som helst att förefalla vara mänsklig bara genom att ge personen ifråga rätt attribut. (Nu var jag nog en aning orättvis med tanke på att Capote beskriver mördarna som de faktiskt var och inte som han tror att de var).
• Att inget ämne är för stort eller för litet att skriva om.
• Att man kan hitta inspiration till en bok bara genom att vara öppen för allt som händer och sker runt omkring en.

Nu låter det kanske som att jag skriver en förtäckt sågning av In Cold Blood, men så är det inte alls, eftersom jag knappast skulle bemöda mig om att lista punkter, än mindre skriva ett inlägg om en bok som jag varken har lärt mig någonting av eller som jag inte alls tyckte om (ett exempel på det sistnämnda är Den sista akten av Mari Jungstedt).