Recension: Villebråd av Richard Montanari
Författare: Richard Montanari
Titel: Villebråd
Originalets titel: Merciless
Utgivningsår: 2010
Förlag: Norstedts
Antal sidor: 395
Källa: Bibliotek
Intresse: Kriminalroman, deckare, serie, psykologi, skräck
Andra titlar i serien: En sista bön, Dödsscen
Betyg 
Villebråd är en av de klart bästa böckerna jag har läst i år. Om ni har planerat att bara läsa en liten stund innan maten, eller i reklampauserna, eller när ni har gått och lagt er på tok för sent så kan ni glömma den tanken här och nu: Richard Montanari kan nämligen det här med att hålla sina läsare precis där han vill ha dem. Oemotståndliga cliffhangers i slutet av VARJE kapitel tillsammans med korta, nätta kapitel är en sådan oslagbar kombination att i alla fall jag faller till föga och förskjuter tanken på att över huvud taget tänka på att göra någonting annat innan boken är utläst.
Villebråd är den tredje boken i serien om Jessica Balzano och Kevin Byrne vid Philadelphiapolisen. När liket av en ung kvinna hittas vid Scuylkillflodens strand kallas de till platsen och det första som slår dem är att hon är iklädd en klänning av gammaldags modell.
Dagarna går och det enda de hittar är den ena makabra ledtråden efter den andra som inte leder dem vidare. Det är först när lik nummer två hittas en bit längre upp längs floden som de inser, att de inte bara har med en seriemördare att göra, utan att de måste skärskåda gamla, olösta fall för att kunna närma sig mördaren innan han hinner slå till igen.
Det ena leder till det andra och sagorna av H. C. Andersen får en helt annan dimension …
Villebråd är en mångbottnad historia som binder samman mängder av brott: Både nutida och sådant som hände för flera år sedan. Det Montanari gör som många andra misslyckas med är att binda ihop flera trådar så att de till sist bildar en logisk enhet. Om jag känner sympati för mördaren så har – i normala fall – författaren fatalt misslyckats med sitt jobb (jmf t.ex., Den sista frestelsen av Val McDermid). Så är inte fallet här. Jag kan mycket väl sätta mig in i varför en av karaktärerna agerade som han gjorde. Däremot kan jag inte alls förstå orsaken bakom sagomördarens avsikter. Vari skillnaden ligger kommer ni att förstå när ni själva har läst boken. För det utgår jag ifrån att ni kommer att göra, eller?
En sista sak när det gäller ovan nämnda sagomördare: Förutom att han är en extremt intressant personlighet som visar han sig som den normalt förhatlige kursiverade mördaren. Hur kan det komma sig? Det finns två anledningar: Avsnitten där han förekommer är extremt korta och för en gångs skull fyller dessa partier en klar och tydlig funktion. Det var nästan så att jag längtade efter att han skulle dyka upp snart igen så att jag skulle få veta ännu lite mer om honom. Jag menar, bara en sådan sak …!
Enda anledningen till att betyget inte riktigt når upp till ett toppbetyg är att intrigen ibland ligger i gränslandet mellan realism och ren och skär fantasi. I vilket fall som helst har jag återigen lyckats hitta en författare som jag vill läsa så mycket mera av. Jag kommer att börja med de två som jag listade i början av den här recensionen (att jag började med bok nummer tre förvånar väl knappast någon av er)? Därefter måste jag nog ta mig an de böcker som ännu ej är översatta till svenska. Jag har dock inte hittat någon konkret information över vad böckerna heter i original och i vilken ordning dessa kommer. Men det kanske t.ex. Kate Reader Diversifierad kan hjälpa till med?!
Related posts:
- Recension: Mörker, ta min hand av Dennis Lehane
- Recension: Ingenting är heligt av Dennis Lehane
- Recension: Känner vi varandra av Karen Shepard
- Recension: Borta för alltid av Harlan Coben
- Recension: Gatans lag av Michel Connelly
Comments