Författare: Val McDermid
Titel: Den sista frestelsen
Originalets titel: The last temptation
Utgivningsår: 2003
Förlag: AlfabetaAnamma
Översättare: Johan Nilsson
Antal sidor: 431
Källa: Bibliotek
Intresse: Kriminalroman, psykologi, serie
Andra titlar i serien: Sjöjungfrun sjöng sin sång, Under ingrodda ärr, Den sista frestelsen, Andras plåga, Med gift i blodet och I mördarens nät
Betyg [Rating: 3/5]
En mördare har sin plan klar: Väl utvalda psykologer specialiserade inom experimentell psykologi skulle få betala för hans lidande. Då tillvägagångssättet är minst sagt annorlunda krävs det en hel del efterforskningar som till slut skall leda utredarna så långt tillbaka som till kriget då nazisterna var de som styrde.
Med tanke på att mördaren smidigt och obemärkt passerar gränserna runt om i Europa beslutar sig polisen i Holland och i Tyskland att kalla in Tony Hill för att gräva på djupet i mördarens psyke. Samtidigt befinner sig Carol Jordan i Berlin på ett oerhört farligt undercover-uppdrag. Innan de vet ordet av är de indragna i en jakt som blir långt farligare än vad någon någonsin kunde tro.
Jag har i tidigare recensioner höjt Val McDermid till skyarna men det kan jag tyvärr inte göra denna gång. Det är för många tillfälligheter för att intrigen skall vara trovärdig. De ständiga resorna runt om i Europa gör att tempot många gånger går i snigelfart och bitvis är det riktig gäspvarning.
Mördaren är en sorglig figur som levde under extremt svåra förhållanden. Att bägaren skulle bli överfull för att slutligen rinna över var bara väntat. Det är ej heller svårt att förstå åt vilket håll han riktade skulden för sin egen olycka. Blod är som sagt var tjockare än vatten. Om jag hade varit föremål för samma slags misshandel så vete det katten om inte jag också skulle vilja ge vissa väl utvalda människor min egen ”special treatment”!?
Ni ser, jag sympatiserar med en mördare och det är väl ändå inte helt okej, eller?
Betyget blir godkänt, varken mer eller mindre.
Hej,
jag håller med – den sista frestelsen kan bli den sista boken av McDermid, om hon inte hittar tillbaka till normal standard. Jag har verkligen gillat Hill/Jordan, det har varit sådant jag sett fram emot. Nu vete sjutton.
Det är lite trist för mina riktiga favvisar börjar trilla av pinn – McBain och Robert B. Parker dog ju alldeles för tidigt.
PG
Jag har läst samtliga, utom Med gift i blodet som jag läser just nu, i serien om Hill och Jordan och det är endast Den sista frestelsen som är så där. Det som jag stör mig på i boken jag läser nu är att Carol träffar Hills mamma och författaren får det att framstå som att det är första gången, vilket det inte alls är då de träffades redan i Under ingrodda ärr. Dessutom handlar det även här om ett arv, denna gång efter mormor, då efter Hills pappa. Jag vet inte vad jag egentligen tycker om detta …!