3 anledningar att läsa Den sista safarin [Recension]

Jag blir nästan tårögd bara jag tänker på Deon Meyer trots att hans böcker saknar det som jag uppskattar allra mest med en bok, nämligen ett högt tempo.

Det han “förlorar” på det makliga tempot tar han igen på andra sätt och som han gör det!

3 anledningar att läsa Den sista safarin

1) Språket

Det finns ingen, eller i alla fall väldigt få, som kan trollbinda mig enbart med språket som Deon Meyer kan. I mångt och mycket blir jag lyrisk över hur väl han komponerar meningarna genom att leka med orden. “Lyssna” bara på det här:

Jag tycker om rödvin. Jag tycker om namnen Shiraz. Cabernet. Merlot. Pinotage. Jag älskar den komplexa doften, och det vilar något nästan mystiskt över smaken. […] Det är som att segla med ett handelsfartyg förbi öar med frukt och kryddor. Man kan aldrig se själva öarna, men genom dofterna som sprids över vattnet kan man gissa sig till hur de ser ut. Exotiska, färgstarka, djupa skogar, vackra människor som dansar vid lägerelden. Jag älskar färgen och hur den skiftar beroende på om det är solljus eller stearinljus. Jag älskar smaken, eftersom den kräver att jag anstränger mig, att jag koncentrerar mig och låter den rulla runt på tungan tills jag känner alla olika inslag. Och jag gillar allt vinet står för – gemytlighet och att umgås med vänner […]

Vin är inte gott. Punkt slut. […]  och det är inte ens hälften så gott som druvjuice. Men druvjuice anses inte fint att dricka, trots att det minsann också ser olika ut i solsken och stearinljus. Det enda undantaget är dessertvin. Men det är det minsann ingen som dricker i tjusiga sammanhang, inte ens en bra ädelröta. Varför inte? För att det inte är samma statussymbol. Och det är precis det som alltihop handlar om. Status […] (s. 136-137)

Citatet är hämtat från en scen där bokens huvudkaraktärer, Lemmer (livvakt) och Emma (den som han ska skydda) sitter och avnjuter en middag och hamnar i diskussion om livets goda. Båda har rätt men jag håller mer med Emma då jag inte har någonting emot ett glas vin vid mer eller mindre festliga tillfällen.

2) Lemmer

Lemmer är ex-förbrytaren som sadlade om och blev livvakt. Inte av egen fri vilja men för att han behövde pengarna. Han är på gränsen till att vara alltför hemlighetsfull om sitt liv och leverne men tillräckligt mycket sipprar ut för att göra honom intressant och trovärdig.

Av citatet ovan framgår att han är vinmotståndare men faktum är att hans motstånd mot alkohol går längre än så. Och nej, han är inte en före detta alkoholist utan hans avoghet kommer från ett djupare plan.

Lemmer har en egen lagbok som han fyller på eftersom. Vem kan motstå något sådant?

3) Miljöbeskrivningarna

I Den sista safarin skildras ett Sydafrika med inre motsättningar och ett hat mellan olika folkgrupper som är allestädes närvarande. Att tillskansa sig mark hör vardagen till och om det inte går med lagliga metoder så finns det andra mer eller mindre brutala knep man kan ta till för att få sin vilja igenom.

Det här är i sig inte unikt, vare sig det gäller temat eller det “brukliga” våldet. Men vad Deon Meyer gör är att han för läsaren in i berättelserna på ett sådant sätt att denne befinner sig på ort och ställe för att själv beskåda det som händer. Och då menar jag inte att man står vid sidan av händelserna utan man befinner sig i centrum av det som händer när det händer. Detta oavsett om det handlar om att bli beskjuten när man kör bil, att fly medan man bär på en skadad person eller att vaka vid någons sida på ett sjukhus.

Meyer lyckas till och med få mig att känna sympati för gamen som jag i normala fall tycker innehar djurens lägsta rang. Bara en sån sak …

Bokfakta:

Författare: Deon Meyer
Titel: Den sista safarin
Originalets titel: Onsigbaar
Utgivningsår: 2012
Förlag: Weyler
Format: inbunden
Översättare: Mia Gahne
Antal sidor: 410
Källa: Bibliotek
Intresse: thriller
Betyg [Rating:4/5]