Assar Anderssons filmraket – del 14

Sommarraketen som gör dig glad

Medan vi förra veckan presenterade en rulle med feel good-känsla har vi denna vecka ett drama med inslag av gotik, i alla fall i det avseendet att en del av handlingen är förlagd till ett förfallet slott och att berättelsen är kryddad med mystik.

Regissören till detta drama är känd för sina fantasyfilmer, antingen skräckromantiska eller med konstellationen skräck och mystik, eller med samtliga tre beståndsdelar i en och samma .

Filmen hade premiär i USA den 6 december 1990 och i Sverige den 9 augusti 1991. Efter premiären blev det en rejäl omställning för huvudrollsinnehavaren som gick från kändis till megakändis. I dag tjänar han över en kvarts miljard om året i de filmer han medverkar i. Dessutom klär han ypperligt i hatt.

De flesta filmkunniga har säkert räknat ut att det är Tim Burtons mästerverk Edward Scissorhands där huvudrollsinnehavaren är alla, nåja de flesta, kvinnors dröm-man. Numera nyskilde Johnny Deep. Femtiofyra år gammal men ser fortfarande ut som trettioett.

Manus står Tim Burton och Caroline Thompson för.

Den fantastiska musiken är komponerad av Danny Elfman, och en stor eloge till Victoria Thomas för castingen. Kostym, Colleen Atwood. Specialeffekter, Stan Winston. Produktion, Denise Di Novi och Tim Burton. Och regissör är Tim Burton himself. Att inte förglömma sminkös Ve Neill som vi alla lärt känna som en av de kritiska jurymedlemmarna från teveprogrammet Face Off.

Edward Scissorhands blev 1991 Oscarsnominerad för bästa smink. Och vid 48th Golden Globe Awards nominerades Johnny Deep för bästa huvudroll.

Kuriosa:

Vem är då denne eftertraktade skådis med det fullständiga namnet John Christopher Deep?

Johnny har tre syskon och började sin konstnärliga bana med att spela gitarr. En gitarr han fick av sin mamma när han var tolv år gammal. Han hoppade av skolan när han var femton för att satsa fullt ut på musiken. The Kids, bandet han spelade i, nådde så långt att de under en spelning var förband till Iggy Pop.

Men ödet ville annorlunda..

1983, året då Johnny fyllde tjugo, gifte han sig med den sex år äldre makeup-artisten Lori Anne Allison. Hans nyblivna hustru visade sig ha en vän som var skådespelare. Hon presenterade sin make för vännen och året därefter debuterade Johnny som skådespelare i Terror på Elm Street. Några år senare, när skilsmässan var ett faktum, slog Johnny igenom som officer Tom Hanson i teve-serien 21 Jump Street och blev stor tonårsidol. Resten är historia.

Johnny Deep har exhustruns vän att tacka som såg storheten i honom.

På kärleksfronten har Johnny hunnit med en del. Han har dejtat massor av kvinnor, inte minst supermodellen Kate Moss, men också Sherilyn Fenn, Jennifer Grey (Dirty Dancing) och hans motspelerska i Edward Scissorhands, Winona Ryder. Johnny var förlovad med Sherilyn, Jennifer och Winona. Dock inte samtidigt.

Det var för snart tjugo år sedan han lärde känna Vanessa Paradis (vem minns inte hennes Joe le taxi). Det skedde under inspelningen av The Ninth Gate.

Johnny och Vanessa slog ner sina bopålar i Frankrike men bodde också periodvis i Los Angeles. De hade även en egen ö på Bahamas. Ön har använts som inspelningsplats i en av Pirates of the Caribbean-filmerna (undrar om Johnny tog ut någon hyra från produktionsbolaget).

Johnny Deep gifte sig aldrig med Vanessa Paradis men de var ihop i närmare femton år och fick två barn.

Däremot gifte han sig med Amber Heard men äktenskapet varade bara i två år (2015–2017). Vid separationen tidigare i år anklagade hon honom för att vara en hustrumisshandlare.

I dag spelar Johnny gitarr i bandet P. Och den där vännen till Lori Anne Allison som fick in Johnny vid filmen är i dag mer känd under namnet Nicolas Cage. Och Johnny är en av de personer som inte glömmer.

För några år sedan när Nicolas guldgruva började sina och hans skådespelarlåga började falna rykte Johnny in. Han gav sin vän 100 miljoner och Nicolas kom på grön kvist igen.

Winona Ryders föräldrar, Michael och Cynthia Horowitz, var hippies och reste runt och gav sin nyfödda dotter namnet Winona eftersom hon föddes på orten Winona i Minnesota.

Vid tolv års ålder började Winona spela teater vid American Conservatory Theater i San Francisco. Sin debut kom redan 1986 i filmen Lucas.

Winona har vattenskräck och lider av insomnia, sömnlöshet. Vattenskräcken fick hon efter att ha varit nära på att drunkna vid tolv års ålder.

Under de tidiga skolåren älskade Winona filmen Bugsy Malone, inte minst Scott Baio som spelar Bugsy, och klippte därför av sitt långa hår. I den korta frisyren påminde hon om en pojke så det tog inte många dagar förrän mobbningen startade.

Michael och Cynthia Horowitz bestämde sig för att själv undervisa sin dotter och det var då Winonas betagenhet till film blommade ut. Winona har inte själv svarat eller kommenterat vad som verkligen hände där hemma men vi läsare och filmälskare misstänker att det blev mindre av skolstudierna och mer av det konstnärliga. När Winonas karriär tog fart bytte hon namn till Ryder.

Winona har haft ett förhållande med Matt Damon och är i dags datum tillsammans med Scott Mackinlay Hahn.

På senare år har Winonas filmkarriär falnat och vi kan numera se henne i teve-serien Stranger Things där hon spelar Joyce Byers.

Vi avslutar med några rader om Timothy Walter Burton. Tim är född den 25 augusti 1958 i Burbank och har som auteurregissör ofantliga succéer bakom sig.

Ett litet axplock ur hans CV: Batman, Batman Returns, Beetlejuice, Ed Wood, Sleepy Hollow, Alice in Wonderland, Sweeney Todd: Demon Barber of Fleet Street och äventyrskomedin Pee-Wee’s Big Adventure.

Handling:

I det lilla samhället med pastellfärgade hus och bilar bor Peg, spelad av Dianne West, tillsammans med sin make och två barn.

Via hemförsäljning saluför Peg kosmetika och skönhetsprodukter för Avon. Försäljningen går mindre bra så en dag bestämmer Peg sig för att besöka det förfallna slottet som ligger uppe på kullens krön. En plats där ingen tidigare vågat sig upp eftersom det sägs spöka där.

Rollista:

Johnny Deep (Terror på Elm Street, Gilbert Grape, Plutonen, Chocolat, Finding Neverland, Pirates of the Carribean och teve-serien 21 Jump Street, samt de flesta av Tim Burtons filmer), Winona Ryder (Höst i New York, Andarnas hus, Great Balls of Fire, Black Swan, Beetlejiuce), Vincent Price (Laura, Alice Cooper: Welcome to My Nightmare, Skriet vid midnatt, The Last Man on Earth, inte att förväxla med teve-serien), Kathy Baker (Ciderhusreglerna, Rätta virket, Mad Dog och Glory, teve-serien Småstadsliv), Dianne West (Hannah och hennes systrar, Mannen som kunde tala med hästar, Kulregn över Broadway, I Am Sam), Robert Oliveri (Älskling, jag sänker barnen, Älskling, jag blåste upp barnet), Anthony Michael Hall (Ett päron till farsa, Johnny Be Good, Breakfast Club, teve-serien CSI: Miami), Caroline Aaron (Bounce, Grilled, 22 Jump Street, Love Comes Lately), Dick Anthony Williams (Supernollan, Den inre cirkeln, Det sista slagfältet), O-Lan Jones (America Virgin, The Truman Show, Natural Born Killers), Alan Arkin (Kommissarie Clouseau, Get Smart, Ursäkta, här kommer snuten!). Och så kvinnan vi alla känner igen, Conchata Ferrell, Berta från teve-serien 2 1/2 män. Conchata har även medverkat i filmer som Erin Brockovich, True Romance och i teve-serien Vänner.

Varför blev då Edward Scissorhands en sådan succé?

Det finns säkert lika många förklaringar till varför som det finns konnässörer av film. Och jag tar mig på rollen som en av dem – i alla fall gör ett försök att finna receptet till denna films storhet.

Det första som slog mig när jag för två år sedan tittade en tredje gång på Edward Scissorhands var ”aha” det är härifrån Roy Andersson har fått sina kameravinklar. Inte minst i filmatiseringarna av Sånger från andra våningen, Du levande och En duva satt på en gren och funderade på tillvaron. Men det är inte Roy vi ska diskutera.

Tim Burtons bildkompositioner är talande. Hans kärlek till bildkonsten är uppenbar för oss tittare. Det är enkelt och avskalat. Inte heller några yviga manér från skådespelarna och överflödiga dialoger.

Med enkla medel, genom att måla bilar och hus i pastellfärger (inte greenscreen), har Tim fått fram ett fantasieggande och disneyaktigt samhälle (kvarter) samtidigt som autenticiteten finns kvar. Det är inga disneyfigurer som bor här utan människor av kött och blod som du och jag.

Dessutom har Tim (vilket naturligtvis vi ska tacka Danny Elfman för eftersom filmen inte hade blivit den succé den blivit utan den fantastiska musiken) lyckats få fram den där krypande obehagskänslan som sätter sin prägel på renodlade skräckfilmer samtidigt som filmen ger oss tittare en feel goodkänsla. Detta blir mer påtagligt i andra delen av filmen när situationen förändras för Edward, den så kallade katalysatorn inträder: Samhällets invånare börjar tröttna på Edward och situationen får honom att göra mindre förnuftiga saker.

I filmen får Tim Burton också fram de ingredienser som är ett måste för att vi tittare ska ta berättelsen till oss. De så kallade spegelneuronerna som får oss tittare att känna empati för de olika karaktärerna. Och just förståelsen för karaktärernas agerande är fundamentet för filmberättandet.

Det finns massor med kärlek och godhet i berättelsen men också en hel del ovilja och främlingskap.

Edward Scissorhands åskådliggör människors intolerans för det som är annorlunda och för de personer som avviker allt för mycket från de gängse normerna. Det är inte konstigare och annorlunda än vad som försiggår i verkliga livet – som många gånger vår egen fördomsfullhet mot andra nationaliteter, eller personer med avvikande beteende, och något så simpelt som hur de klär sig.

Filmen påvisar också på ett trovärdigt och realistiskt vis hur vi ställer oss till våra medmänniskor i olika situationer. Inte minst när någon har lycktas bättre än vad vi har. Det kan gälla inom kärlek eller i yrkeslivet. Missunnsamhet, avundsjuka, skvaller, lögner och hycklande är vanliga beteenden även om det i de flesta fall döljs skickligt med artigt floskler.

Trots att Edward inte är en riktig människa kan vi identifiera oss med honom. Hans drullighet, osäkerhet och bristande sociala förmåga är något vi själv också upplevt. Den kan ha varit när vi var yngre eller i nya människors sällskap.

Skådespeleriet är bra filmen igenom och många av karaktärerna är flerdimensionella. Visserligen är Johnny Depps tolkning som skygge Edward tacksam. Ändå tycker jag att det är skådespeleri ur den högre skolan. Minspelet, rörelseschemat och hans sparsamma repliker är skickligt utförda, gripande och trovärdiga. Och tillbakablickarna ihop med Danny Elfmans musikaliska ackompanjemang, hur Edward kom till, är både spännande, vackert och sorgset.

Men även om jag älskar filmen, det är konstnärligt, vackert och med starka inslag av melodramatiska effekter, når inte Tim Burton ända fram. Den där artistiska visionen och expressionistiska förhöjningen som de flesta filmskapare och alla auteurregissörer strävar efter och som Ingmar Bergman gång på gång uppnådde i sina filmer infinner sig inte riktigt i Edward Scissorhands.

Dessutom känns berättelsens slut lite som en nödlösning, ett deus ex machina-avslut. Att de nyfikna och trägna byborna ska nöja sig med Kims (Winona Ryder) svar när de ser Jim ligga död genomborrad av Edwards saxar till händer. Snällt vänder de på klacken och går hem.

Filmens premiss är jag inte helt överens med mig själv om. Jag tänkte först på något med olycklig kärlek, att Kim och Edward inte fick varandra. Minuten efter ändrade jag mig. Premissen måste vara något i stil med att världen är ond, speciellt för de människor som är avvikande. De ska tillbaka där de hör hemma. Helst under en sten. Och i så fall har berättelsen bevisat premissen.

Vad tycker du om filmen? Skriv gärna till oss på alkb och berätta.

Comments

  1. Assar Andersson says:

    Så sant. Vi får hoppas att det kommer fler filmer av denna genre.

  2. Edward Scissorhands… bästa topiaryfilm!
    Hanneles bokparadis recently posted..vill läsa mer av Emma Holm

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge