Recension: Svart sorti av Giles Blunt

Författare: Giles Blunt
Originalets titel: No Such Creature
Utgivningsår:2009
Förlag: Bonnier Pocket
Översättare: Jan järnebrand
Antal sidor: 287

Rating: ★★★½☆

Sammanfattning

Owen reser omkring i en husbil tillsammans med sin farbror Max.
De har en intern överenskommelse: Max valde jobben och Owen valde vad de skulle titta på när de var lediga. Utåt sett ser de ut som ett harmlöst par, men skenet kan som bekant bedra. Max är i själva verket en slipad tjuv som är specialist på förklädnad och han behärskar otaliga dialekter vilket gör det lätt för honom att lura allt och alla som kommer i hans väg.

Ett erkänt kriminellt gäng listar ut att det är Max och Owen som står bakom stöldvågen som sveper över de sydvästra delarna av USA och då de vill få en del av kakan ger de sig ut på jakt. De kommer allt närmare och det krävs både list och mod för att hålla dem på avstånd.

Mina tankar

Tempot i Svart sorti är ungefär lika översvallande som i En sista riktig kyss av James Crumley. Max och Owen drar ut på sina stöldturnéer som triggar upp tempot en aning, sedan tar sightseeing-turerna vid och tempot sänks igen. Som tur var är det inte i tempot som bokens styrkor ligger utan den har andra kvalitéer.

I Svart sorti finns ingen dysfunktionell polis i huvudrollen vilket får The Chronical Herald att ge Blunt högsta betyg: ”Blunt visar att han är en författare som söker uppfriskande och originella intriger, annorlunda karaktärer och oförutsägbar handling …”  Detta är ett utmärkt citat som på pricken beskriver vad Svart sorti handlar om. De typiska beståndsdelarna som en deckare är uppbyggd av saknas helt: som vi redan har sett finns det ingen nedsupen polis i huvudrollen. Faktum är att poliserna endast har en biroll och de verkar blott och bart i periferin, ingen galning med mord i blicken går lös på gatorna, det är redan från början känt vem det är som begår rånen vilket gör att ledtrådar och bevismaterial är helt raderade ur handlingen. Jag stannar här för listan kan i stort sett bli ur lång som helst. Vad finns då kvar? Jo, skurkar, mord, jakt ( i det här fallet är det skurkar som jagar andra skurkar), och  sist men inte minst finns här ett helt underbart persongalleri med Max och Owen i spetsen.

Owen, som blev föräldralös när han var en liten grabb, adopteras av sin farbror Max. Max, som har ett förflutet som skådespelare, lär upp Owen till att bli en mästertjuv. Tillsammans rånar de, de rika på ett äkta Robin Hood manér och de lyckas skrapa ihop en smärre förmögenhet. En ung kvinna kommer i deras väg och allt ställs på ända. Det ena leder till det andra och  Owen börjar alltmer ifrågasätta såväl situationen han befinner sig i som Max motiv till adoptionen av honom flera år tidigare.  Ett motiv som visar sig vara lika nobelt som överraskande.

Läs den!

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge