Susan Casserfelt: Hur-hittar-forfattaren-pa-namnen [gästinlägg]

 debuterade med Prästens lilla flicka tidigare i år. Jag föll för konstnären Zeta som jag gärna skulle vilja träffa igen.

Karaktärer är någonting jag ofta skriver om och därför är det extra glädjande att Susan med detta vill dela med sig av hur hon tänker när hon namnger sina karaktärer.

Det händer att jag får frågor om namnen i Prästens lilla flicka, eller att en läsare tycker sig känna igen en person i boken, som t.ex. okand1antikhandlaren. Av andra läsarmöten har jag förstått att det faktiskt finns en Kajsa Nordin på orten, men som inte är polis. Alla likheter är rakt igenom en slump!

Jag har aldrig strävat efter att använda mig av namn som jag själv associerar med vissa personer, undantaget två personer i texten. Den ena är rektorn Ulla, som en hommage till min rektor under studietiden i Ö-vik 1998-2000. Dock med ett lite annat efternamn. Tilläggas bör att den riktiga Ulla är mycket trevligare. Den andra är Krille, som jag tyckte var ett passande namn för en datatekniker. Krille är i verkliga livet min fotochef. Under min tid som skolfotograf har jag flera gånger mött den fiktiva fixar-”Krille” ute på skolorna.

När jag namnger de fiktiva personerna i boken finns det många aspekter att ta hänsyn till. Under arbetets gång förekommer också namnbyten om jag upplever att ett namn inte passar med karaktären. Ibland känner jag det själv och ibland är det någon av mina ”testläsare” som reagerar på ett namn. Ex. hette Gunvor från början Gullan, vilket en god väninna till mig opponerade sig mot. Håller jag med i kritiken så ändrar jag! Det var även hon som föreslog Gunvor.

okand2Författare måste även hitta på ett förnamn, som i alla fall jag vill ha generationstroget och karaktärsbeskrivande. Efternamnet ska ha ort- eller klasstillhörighet. Namnen kan även spegla familjens ambitionsnivå, om ni förstår vad jag menar med det.

För polisaspiranten Kajsa Nordin var det precis så. Kajsa var ett namn som inte kändes jättevanligt men inte heller ovanligt. Nordin kom till efter att en person en gång presenterat sig med det efternamnet och sa ”Nordin här uppe är som att heta Andersson i resten av landet”. Det var för bra för att inte ha med i boken, då jag ville att Kajsa skulle heta som ”vilken ö-viks tjej som helst”, men ändå inte vara ”vem som helst”. Det skulle finnas en inbäddad motsägelse mellan hennes föräldrars önskan om att ha ett vanligt barn och Kajsas önskan om sin egen identitet.

Jag googlar alltid huvudkaraktärernas namn, för att kolla att det inte redan finns en specifik person med just det namnet. Jag vill inte att läsarna ska associera med en redan känd person. Den som håller i boken ska få fria tyglar att skapa egna karaktärer i sitt huvud. Varje person som läser har rätt till en egen tolkning av texten.

Dessutom försöker författare ha olika namntyper på personerna för att underlätta för läsaren. I efterhand kan jag t.ex. tycka att okand3Anne och Anna var två namn som liknade varandra för mycket i Prästens lilla flicka, även om karaktärerna var så väsensskilda att jag från början inte hade orsak att tro att de två någonsin skulle mötas i historien. Jag hade från början
även flera namn som började på S. I verkliga livet har vi alla sammanhang där flera personer heter lika, men i en roman ska författaren hjälpa läsaren att bygga egna bilder i huvudet utan att läsaren måste fundera över ”vem var det där nu igen?”

För Modo-tränarens dotters bästa vän, en av bifigurerna, ville jag ha ett vanligt, ”generellt” förnamn. Hon skulle kunna vara ”grannflickan”. Efternamnet skulle då spegla området Västernorrland eller Västerbotten. Först tänkte jag ”Böle” vilket fick mig att associera till orten Umeå (Böleäng osv.) ”Gård” kom då som ett påhäng, ungefär som ”strand”, ”vik” eller ”sjö”. Jag tyckte att mitt konstruerade namn lät norrländskt. Men så hörde en läsare av sig och var olycklig över att hennes mammas namn figurerade i Prästens lilla flicka. I hela världen fanns det bara en släkt med just det specifika efternamnet och mamman råkade heta detta generella förnamn som jag hade valt. Hade jag känt till att namnet var unikt hade jag valt ett annat.

Oftast spelar läsarens önskan om att skapa historien i sitt huvud in – men ibland överträffar verkligheten dikten!

Susan Casserfelt