Tänk vad vissa inlägg kan vara svåra att skriva

Jag har nu i flera dagar hållit på med en recension av den helt fantastiska boken Barn med överlappande diagnoser av Martin L. Kutscher.

Den är en ren guldgruva för alla som kommer i kontakt med barn/ungdomar (och för all del vuxna även om de för det mesta har ”lärt” sig att bemästra vissa svårigheter innan de har fått sin/sina diagnos/er) som uppvisar symptom för en eller flera Neuropsykiatriska funktionshinder (NPF).

Trots att jag borde hålla en objektiv ton så går det inte!

Jag tror att jag har nämnt förut i något sammanhang (eller?) att min äldsta dotter hade enormt stora problem med sitt liv och sin omgivning under flera år. Frustrationen var inte mindre hos de som stod henne närmast, det vill säga hennes lillasyster och naturligtvis jag själv). Vi hade inte en susning om vad som var fel när hon plötsligt såg rött och började kasta saker runt omkring sig. Sade man hej i fel tonläge tog det hus i helsike. Otaliga är de gånger då hon hotade med att ta livet av sig. Ena sekunden var hon glad, i nästa grät hon. För minsta lilla kunde hon få sådan raseriutbrott att man trodde att hon skulle skada sig själv eller någon annan. Sade man snart eller strax i stället för det man egentligen menade (fem, tio femton… minuter) så fick man minsann veta att man levde. Jag ska inte trötta ut er med att skriva upp hela listan för den är lång, flera kilometer lång.

Vändningen kom i samband med diagnoserna: svår ADHD och Trotssyndrom. Det dröjde till det år hon skulle fylla 16 , innan vi äntligen fick en förklaring till allt som vi hade gått igenom. Lättnaden var enorm för mig och för hennes lillasyster, men det var ett hårt slag för henne. Hur kul är det att vara tonåring och ”annorlunda”?

Tiden från diagnosen och fram till i dag har varit en lång, hård, ojämn, krävande, utmattande, frustrerande, tålamodsprövande och energifull kamp, Men jag är så tacksam över att jag kunde uppbåda den styrka, energi och det engemang som krävdes för att komma till det läget vi är i dag. Nu har vi en relation, det var någonting vi helt saknade så sent som för ett par år sedan. Betyget för att man har lyckats kommer när hon helt plötsligt utbrister ”jag älskar dig, mamma”.

Trots att vi mår bra i dag så står vi inför nya utmaningar då vi vet, eller kanske snarare har förstått, att hon med all sannolikhet kommer att få diagnosen Aspberger (eller drag därav) samt Bipolär och/eller Borderline till hösten. Men det är som att det inte spelar någon roll längre då vi redan har lämnat den jobbigaste tiden bakom oss. Om hon skulle få en eller tre nya diagnoser innebär det bara att hon får nya mediciner, samt att vi har ytterligare några pusselbitar att lägga till det mysteriet som kallas livet. I övrigt kommer vi att fortsätta som vanligt: Jag har stöttat henne till 100 % och det kommer jag att fortsätta att göra. Hon i sin tur kommer att fortsätta att kämpa mot en journalistexamen.

Bli inte förvånad om ni kommer att höra hennes ljuva stämma stråla ut från radiohögtalarna ungefär vid den här tiden, om tre år från och med nu. Det kommer i alla fall inte jag att bli för maken till beslutsamhet har jag sällan skådat.

Och lillasyster då? Hon har också tagit sig ur den turbulenta tiden med livet och hedern i behåll. Till hösten lämnar hon hemmet för att studera på annan ort. Slutet gott allting gott.

Barn med NPF är utan tvekan en sak jag brinner för och jag vet hur oerhört viktigt det är att bemöta dessa barn på rätt sätt. Jag har lärt mig det den ”hårda” vägen för att uttrycka det milt och skulle jag få erbjudandet om att arbeta som konsult så skulle jag inte tveka en sekund. Fler och fler barn får diagnoser inom NPF-spektrat, det innebär att fler och fler barn kämpar i motvind om de inte har föräldrarna på sin sida. Och av egen erfarenhet så vet jag att det är långt ifrån alla barn som har den turen att ha närvarande och/eller förstående föräldrar. Förutom att de många gånger måste kämpa mot sin närmaste omgivning så måste de även föra en enorm kamp mot samhället i stort. Har de ingen vuxen som kan stå upp för , hjälpa dem vägleda dem, så kommer de att hamna i stora svårigheter i livet. En kamp som de kommer att förlora.

Till sist vill jag lugna alla som eventuellt håller på att gå i taket över detta avslöjande: Min dotter läser min blogg och jag skulle aldrig publicera någonting som jag vet skulle kunna skada henne. Dessutom så vill hon vara delaktig (om än i periferin) på min blogg: Hon är stolt över vem hon är och över vad hon kan prestera (maken till beslutsamhet har jag sällan skådat) trots, eller kanske tack vare, sitt handikapp.

Hon har skrivit en sådan fantastiskt text som en hyllning till mig för allt vad jag har gjort för henne. Den kommer att publiceras men den är så känslosam så jag vill ha hennes godkännande först. Hon kommer hem nästa vecka så ni får helt enkelt hålla er till tåls tills dess.

Med detta sagt så kanske jag kan återgå till recensionen med objektiva ögon. Jag ska i alla fall göra ett hederligt försök!