Recension: Inget att förlora av Lee Child

Jag har varit förälskad i Jack Reacher ända sedan han gjorde sin bejublade entré i boken Dollar som såg dagens ljus i Sverige år 2000.

Författare: Lee Child
Originaltitel: Nothing to Lose
Utgivningsår: 2009
Förlag: Damm
Översättare: Anders Bellis
Antal sidor: 407
Källa: Bibliotek
Intresse: Kriminalroman, serie
Genomsnittligt betyg Rating: ★★★★☆

har bestämt sig för att resa diagonalt över USA, från Maine till Kalifornien.
Just nu befinner han sig i Colorado, mitt emellan städerna Hope och Despair. Det enda som skiljer dessa sömniga hålor åt är några kilometer tom enslig väg.
I brist på lift promenerar Reacher in i Despair. Allt han vill är att få något att äta i väntan på ny skjuts. Men istället hamnar han i trubbel med stadens polis som vill åtala honom för lösdriveri om han inte frivilligt lämnar staden. Då Reacher vägrar går poliserna mer handgripligt till vägar de kör honom till stadsgränsen och lämnar honom där.
Det skulle de aldrig ha gjort!
Reacher har inget jobb, ingen adress, inget bagage. Han har inget förutom en jäkla envishet. Och nu har poliserna gett sig på fel person.
Uppenbarligen har Despair någonting emot främlingar och Reacher bestämmer sig för att ta reda på varför.

I tio års tid har jag varit upp över öronen förälskad i Jack Reacher. Han har varit min drömkille personifierad: stark, godhjärtad, stilig, lång, omtänksam, sympatisk och sist ,men absolut inte minst, så är han någon att luta sig mot när det åskar.

Jag är dock tämligen säker på att hans fiender skulle låta sinnesundersöka mig om jag skulle beskriva Jack Reacher på något annat sätt än det odjur de tycker att han är. Och jag jag tror att jag kommer att glädja dem, åtminstone en smula, mot slutet av den här recensionen.

Hans fiender i Inget att förlora är några tusen då han har hela staden Despair emot sig. Som tur är behöver han bara slåss mot ett fåtal av dem och naturligtvis går han segrande ur samtliga strider. När uppdraget är till fullo utfört, borstar han av sig, packar sin tandborste och beger sig av mot nya mål. Så även den här gången. Efter sig lämnar han några slagna hjältar, ett par lik, en tjej som han har lyckats charma och en och annan vän han har skaffat sig på vägen.

Förutsägbart? Ja visst, men Child kommer undan med det av följande anledningar:

  1. Jack Reacher är huvudperson och han kan imponera på vem som helst;
  2. Bipersonerna är ofta genialiskt tecknade och det leder till att man hela tiden bara måste få veta vad de kommer att ta sig till härnäst, vem de utgör sig för att vara och vem de egentligen är, och inte minst vilka avsikter de har med sitt sätt att vara/agera;
  3. Intrigen i Lee Childs romaner är alltid extremt spännande och tempot är ofta tämligen hårt uppskruvat;
  4. Dialogerna är mästerliga;
  5. Översättaren Anders Bellis gör inga språkliga misstag: jag har i nuläget läst 11 böcker om Jack Reacher och i samtliga lyser språkliga fel med sin frånvaro, vilket Bellis borde få pris för. Det är ont om riktigt bra översättare!

Sedan kan jag inte låta bli att uttrycka min förtjusning över Lee Childs briljans. Att färdas mellan hopp och förtvivlan är något som de flesta av oss kan känna igen oss i, och att det dessutom går en viss skiljelinje mellan dessa är heller ingen nyhet. Så vad är då mer genialt än att förlägga handlingen till Hope och Despair och låta en del av handlingen utspela sig på gränslinjen däremellan?

I början av den här recensionen lovade jag ju att jag skulle glädja Reachers fiender och då jag håller vad jag lovar så kommer minustecknet för den här romanen precis här och nu.

BokenTrubbel fick lågt betyg av mig då den fullkomligt översvämmades av matematiska termer, ekvationer och uträkningar som gick mig helt förbi. Detta beror naturligtvis på att matematik är mitt absolut sämsta ämne, ever, men man ska å andra sidan inte behöva vara ett mattegeni för att ha behållning av en kriminalroman, eller hur?

Inget att förlora kommer däremot inte att få något lågt betyg av mig, snarare tvärtom, MEN jag skulle önska att Child ansträngde sig lite mer för att låta Reacher utvecklas. Hans grunddrag ska naturligtvis vara kvar, men alla människor växer och förändras  i det verkliga livet och de borde även få göra det i romanens värld. Nu är det så att Child poängterar vissa karaktärsdrag istället för att låta Reacher t.ex. införskaffa sig ett id-kort, vilket vore en enorm förändring av en som alltid har varit identitetslös. I den här boken är det Reachers förmåga att veta exakt vad klockan närhelst under dagen är : som exempel kan nämnas att han kan ställa in sin mentala klocka på exempelvis klockan sju på kvällen. Han lutar sig tillbaka och sover. Och vaknar, just det, prick klockan sju. Hans inre tidtagarur fungerar även under hans vakna timmar: han vet exakt vad klockan är, precis hela tiden. Detta är inte trovärdigt och det blir lätt tjatigt och ointressant i längden. Något måste hända med Reacher annars får jag leta mig en ny kärlek… snyft!

Handling Rating: ★★★★☆
Språk Rating: ★★★★☆
Tempo Rating: ★★★★☆
Karaktärer Rating: ★★★★☆

Nu väntar jag med spänning på Det ögat inte ser som snart finns i ett bibliotek nära mig!

Comments

  1. Håller inte med om översättarens förträfflighet… har retat mig på flera saker men det absolut värsta är att karlen översätter caucasian med kaukasiskt… trodde alla visste att det betyder ”vit”, såna enkla fällor borde inte en erfaren översättare falla i!! Visst betyder det ORDAGRANT kaukasiskt men det blir ju fullkomligt löjligt att skriva att folk har kaukasiskt hår!

    • Jag kan hålla med om att han gjorde ett misstag i översättningen där, men sådana misstag stör jag mig inte på.
      Ett annat exempel är t.ex. den som översätter Janet Evanovich böcker som skriver ”kanalväljare” i stället för ”fjärrkontroll”. Det är inte ett ord jag skulle använda men jag hänger inte upp mig på det. Däremot har jag svårare att acceptera rena grammatiska fel, syftningsfel, stavningsmisstag etc.

  2. Gillar du Lee Childs äventyr med Jack Reacher så ska du ge dig in i David Baldaccis värld med Oliver stone. Första boken heter Kamelklubben.

    • Annika says:

      Jag har läst en hel del av Baldaccis böcker, däribland Kamelklubben, och han går inte heller av för hackor. Jag slukade hans böcker för några år sedan (innan den här bloggen ens var påtänkt) vilket torde innebära att det borde finns några nya titlar som jag inte läst. Detta måste så klart kollas upp…

  3. Ps. Hoppas att du fått läsa så där mycket som du längtat efter! Ds.

    • Annika says:

      Jag läser egentligen alldeles för mycket då allt annat jag skulle vilja (borde, måste….) göra blir lidande. Men just nu orkar jag inte bry mig och det utan jag försöker njuta av läsning så mycket jag bara kan. I går t.ex. började jag läsa en thriller på tyska och det verkar mer än lovligt spännande, det bådar inte gott för dammtussarna 🙂

  4. Låter som jag missat något. Jag får ta och läsa Dollar, så jag får börja från början. Ser att den finns inne på mitt bibliotek. Ska se om jag hinner förbi där imorgon!

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge