Recension: Dyrbar kärlek av Ramona Fransson

Författare: Ramona Fransson
Titel: Dyrbar kärlek (Pocket)
Utgivningsår: 2007
Förlag: anomaR
Antal sidor: 306
Källa: Köpt
Intresse: Deckare
Genomsnittligt betyg [rating:2/5]

I Dyrbar kärlek hittar vi två grannfamiljer som är varandras motsatser. Daniel och Miriam Gullberg lever i harmoni tillsammans med sina två barn Christoffer och Elina. Viola och Kennet Svalborg har visserligen också två barn, Patrik och Gustaf, men där slutar alla likheter.
Redan från början får vi veta att makarna Svalborg har äktenskapliga problem och det dröjer heller inte länge innan Kennet ansöker om skilsmässa. Viola misstänker att det finns en ny kvinna i hans liv, men han lovar dyrt och heligt att så inte är fallet. Ganska snart uppenbarar sig dock sanningen och Viola blir helt förkrossad.

När hon får chansen att följa med en god vän till Kiel nappar hon på erbjudandet och vissa omständigheter gör så att det blir Elina som får sitta barnvakt. Samma natt bryter sig ett gäng in i villan. Bytet blir konst till ett värde av flera miljoner kronor samt barnvakten.

Vad som har hänt uppdagas först på morgonen när Patrik och Gustaf går över till familjen Gullberg och förklarar att såväl tavlorna som Elina är borta.

Spaningsledare Greger Thulin och hans team kallas in för att försöka lösa fallet. Dagarna går och efter en dryg månad hittas en ung kvinna mördad i Göteborg. Bara några dagar efteråt hittas en skjuten ung man i Mölndalsån. Det dröjer inte länge innan polisen hittar bevis för att båda offren har stått i vägen för samma gärningsman.

Så glad jag är att jag började med bok nr 3 Mord i Skärhamn som jag blev helt lyrisk över. Varför kommer ni att förstå efter att ha läst mina tankar nedan.

Intrigen i Dyrbar kärlek är hyfsat bra och spännande om än inte helt igenom realistisk. Fransson är å andra sidan långt ifrån ensam om att tumma på realismens oskrivna regler. Det är väl det som är tjusningen med att vara författare? Allt behöver inte vara till 100 procent trovärdigt bara författaren hittar ett övertygande sätt att förmedla sin historia på. Ett bra språk och andra berättartekniska finesser gör att jag kan köpa det mesta. Så är dock inte fallet här.

Här lämnas ingenting åt läsarens fantasi då allting berättas från början till slut. Gestaltning saknas helt och även språket i stort lämnar mycket övrigt att önska. Det har inget flyt och är i många fall extremt övertydligt. Nedan följer två exempel som belyser vad jag menar:

”Precis när hon [Miriam] kom in ringde telefonen.
– Gullberg, svarade hon.
– Hej älskling.
Det var hennes man i den andra änden. Han ville veta vad det skulle bli till middag” (s.9).

”[…] I morgon skulle han [Kennet] köpa en nummerpresentatör. Det skulle kunna vara en lösning på problemet. Vad som inte gick att göra något åt var om någon ringde och hade hemligt telefonnummer. Då visade nummerpresentatören enbart ordet okänd i displayen” (s.81).

Karaktärerna är en historia för sig. Nej, nu drog jag alla över en kam och det är inte rättvist. Miriam, Daniel, Viola och samtliga utredare känns hyfsat autentiska, men Kennet och Monika är urtypen av ytlighet, naivitet, girighet och inte minst är båda fullfjädrade fullblodsproffs när det gäller att manipulera sin omgivning.

Pengar är en drivkraft för många och det är knappast någon hemlighet att vissa skulle göra precis vad som helst för pengar. Monikas beteende kan till viss del försvaras av vissa tragiska omständigheter, men trots det måste det finnas gränser. Om inte annat för att ha den personliga integriteten i behåll.

Kennet då? Här finns absolut inga förmildrande omständigheter. Han är bara ett sorgligt bevis på vad som kan hända om man tänker med någonting annat än hjärnan.

Som sagt: Fransson har gjort enorma framsteg i sitt författarskap och det är jag glad för. Tänk vilken enorm läsupplevelse jag annars kanske skulle ha  missat.

Handling [rating: 3/5]
Språk [rating: 1/5]
Karaktärer [rating: 2/5]
Tempo [rating: 2/5]