Recension: Inte ens det förflutna av Anna Jansson

Författare: Anna Jansson
Titel: Inte ens det förflutna
Utgivningsår: 2008
Förlag: Månpocket (2010)
Antal sidor: 308
Källa: Köpt
Intresse: Deckare, kriminalroman, spänningsroman, serie
Betyg: [Rating:2/5]

Maria Wern ska vittna i en rättegång mot gangstern Adam Kossak. För att skydda henne mot hot skickas hon iväg till Gotska Sandön tillsammans med sex andra kvinnor där försäkringskassan skall hålla ett rehabiliteringsläger. Inga mobiltelefoner eller gifter såsom kaffe eller cigaretter.

Nästan direkt blåser det upp till storm och elektriciteten slås ut. Nu tvingas de hushålla med den mat och dryck de har. När den tar slut får de klara sig på vad naturen kan erbjuda. Snart hittas en av dem mördad och en annan försvinner. Ganska snart står det klart för Wern att någon är ute efter dem och mördaren kommer inte att ge sig förrän alla är döda.

Inte ens det förflutna är den nionde boken i serien om Maria Wern och ska jag vara ärlig vet jag inte vad jag ska tycka om det här. Intrigen påminner en del om Patient 67 om man betänker att de sju kvinnorna befinner sig på en ö och att en storm drar in över dem. Där slutar dock alla likheter. Men i ärlighetens namn är det inte rättvist att jämföra den här boken med Dennis Lehanes mästerverk. Jag tycker dock att det är synd att hon inte utnyttjar platsen och stämningen på ett bättre sätt för det här hade kunnat bli så bra. Tyvärr finns det, precis som i t.ex. Silverkronan åtskilliga historiska tillbakablickar som jag till slut retar mig på. Dessutom dyker det upp ett litet spöke (syvilla!) här och var och det är då jag börjar gäspa. Jag har ingenting emot historiska inslag i de böcker jag läser men då ska bokens karaktärer förmedla dessa avsnitt (Gabaldon är en mästarinna på det här. McKinley likaså. Med Ett land i gryningen har även Lehane slagit sig in på den banan), och inte som här där någon berättar något från det förflutna och sedan ser någon en gubbe med skägg som har en yxa i handen. Sorry, men det går jag verkligen inte igång på.

Det gör jag inte heller på de Harlequinska inslagen som lämnar en sötsliskig hinna efter sig. De går i korthet ut på att Maria lämnar Krister (äntligen!) för att hon är kär i sin kollega Per (Just den Per som har varit kär i Maria i flera år). Problemet är bara att han har gift sig och fått barn med den ursnygga Rebecka. Nu sitter de alltså på varsitt håll och trånar efter varandra i väntan på att Per ska begära skilsmässa. Han kommer aldrig till skott men så plötsligt händer något som … Resten kan ni nog själva lista ut, eller?

Inte ens det förflutna ingår i läsutmaningen: Deckare jorden runt som ni kan läsa mer om på Paulas blogg.

Intressant?