Recension: Fyrmästarens dotter av Ann Rosman

Det fanns mycket (eller rättare sagt många) i Fyrmästarens dotter av Ann Rosman som jag retade mig på: Folke som är värsta sortens språkpolis, Saras man Tomas och inte minst Siri som får precis vad hon förtjänar av såväl av kriminalpolisen Karin Adler och Sara som slutligen inte kan svälja mer förtret än vad hon redan har gjort. Heja Sara!

Det är ovanligt att jag känner avsmak för karaktärer på det här viset och jag undrar om det har att göra med min egen sinnesstämning under tiden som jag läste boken eller om Ann Rosman verkligen lyckades sätta samman ett persongalleri som jag helt enkelt inte kunde undgå att att reagera på!?

Stora delar av handlingen utspelar sig på eller i närheten av ön Hamneskär där arbetet att  ställa i ordning en ny turist-konferensanläggning pågår för fullt. När de som bäst håller på att restaurera fyrpersonalens bostäder upptäcker två polacker ett lik i matkällaren som av allt att döma har murats in där i hopp om att aldrig någonsin återfinnas.

Kriminalpolisen Karin Adler leder utredningen tillsammans med ovan nämnde Folke då hennes ordinarie kollega (Robban) ligger hemma i sjuksängen. Många är de konflikter som uppstår dem emellan men de lyckas ändå göra framsteg med de få ledtrådar som finns: en förteckning av försvunna personer och en till synes oanvänd vigselring.

Handlingen växlar mellan nutid, då den pågående utredningen ligger i fokus – vilket gillas – och dåtid då man genom tillbakablickar återvänder till början av 60-talet där offret berättar om sitt liv och sina relationer. Rosman ska ha en eloge för att hon har låtit bli att skriva dessa i kursiv stil för att i stället använda sig av ett något mindre teckensnitt och med indrag.

Intrigen är så pass intressant att jag verkligen vill veta vad som hände med den stackars mannen som fick ett sådant brutalt slut på sitt liv. I övrigt lämnar denna bok mycket övrigt att önska, framför allt:

  • Det är, framför allt för en med ett sådant dåligt namnminne som jag har, på tok för många karaktärer och relationer att hålla reda på. Det dröjer inte länge innan jag fullständigt tappar bort mig om vem som är gift med vem, vems barn som är vems, vem som är ägare till katten Arkimedes, vilken båt som tillhör vem osv. Det blir till att bläddra tillbaka, läsa lite till, bläddra tillbaka ännu en gång …
  • Jag gillar inte när mina outtalade frågor inte får sina svar. Här tänker jag framför allt på två karaktärers öde och jag antar att jag lär få fortsätta att fundera då karaktärerna i fråga endast är inblandade i just den här historien. Om detta är ett mönster som upprepas i de två uppföljarna då gör jag definitivt slut med Rosman.
  • Sedan kan jag inte låta bli att reagera på att när Folke är i närheten blir språket ”korrekt”, till slut i alla fall, men när han är frånvarande slarvar Rosman en aning. Det enda som är komiskt med det här är osäkerheten som Folke har skapat i och med att han får Karin och Robban att fundera över när man säger ”var” respektive ”vart”.

Det som Rosman gör föredömligt bra är att väva in sina seglingskunskaper på ett naturligt sätt i intrigen!

Intervju med Ann Rosman på Deckarhuset.

Andra röster om Fyrmästarens dotter: Bokbloggen, Deckarhuset (som till skillnad mot mig gillar Folke!), DAST Magazine, Bokstunder

<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<

Bokfakta:

Författare: Ann Rosman
Titel: Fyrmästarens dotter
Utgivningsår: 2010 (pocket)
Förlag: Ponto pocket
Antal sidor: 349
Källa: Biblioteket
Intresse: , , , , , ,
Andra titlar i serien: Själakistan, Porto Francos väktare
Betyg Rating: ★★½☆☆

Comments

  1. Jag håller med dig i mycket också. Det var ovanligt många karaktärer som jag snabbt insåg att jag inte skulle kunna hålla reda på. Folke var bara jobbig och det var som sagt familjehistorien med den utbrända och kommentarerna kring det och orättvisorna som jag blev mest nyfiken på……..
    Segling intresserar mig noll och intet så jag kunde inte ens bli fascinerad av det…..:-(
    violen recently posted..Böcker juli 2011

    • Annika says:

      Ja, totalupplevelsen av Rosmans bok gör inte att jag direkt står och hoppar och suktar efter mer. Jag kommer dock att läsa Själakistan (tror jag att den heter) också men om jag känner mig lika ljummet inställt till den också går jag vidare mot andra mål

  2. Ann Rosman är ingen författare som jag läst ännu. Får inte jättelust när jag läser din text, pröva eller hoppa?
    och dagarna går… recently posted..minnet och minnen

    • Annika says:

      Smaken är ju som bekant olika men det är definitivt inte en bok som jag kommer att rekommendera till någon.

      Du får väl helt enkelt surfa runt och kontrollera vad andra tycker om den innan du bestämmer dig.

  3. Jag började på denna men gav upp efter några sidor. Vet inte varför men det var inget jag kunde fastna för. Har hört flera som gillar den.
    klok som en bok:-) recently posted..Vill ha mer: om barn, tid och konsumtion

    • Annika says:

      Det dröjde inte särskilt länge innan jag kände irritationen komma krypande men det var inte värre än att jag mäktade med att läsa ut den.
      Kanske reagerade du omedvetet på samma saker som jag? 🙂

  4. Jag har läst eller rättare sagt lyssnat på alla tre böckerna om Karin Adler. Jag tycker att de passar att just lyssna på och kan hålla med dig om att det är många karaktärer att hålla koll på, då funkar det att lyssna för mig.
    Erika recently posted..Sommarföljetong i Corren…

    • Annika says:

      Jag har aldrig blivit riktigt sams med ljudböcker men det tål att tänkas på inför fortsättningen av Karin Adlers liv och leverne 🙂

Trackbacks

  1. […] enligt Monika; romeoandjuliet; med näsan i en bok; Carolina läser; Annikas kultur- och litteraturblogg; Books ABC; Deckarhuset; Nilmas […]

Speak Your Mind

*

CommentLuv badge