Recension: Fyrmästarens dotter av Ann Rosman
Det fanns mycket (eller rättare sagt många) i Fyrmästarens dotter av Ann Rosman som jag retade mig på: Folke som är värsta sortens språkpolis, Saras man Tomas och inte minst Siri som får precis vad hon förtjänar av såväl av kriminalpolisen Karin Adler och Sara som slutligen inte kan svälja mer förtret än vad hon redan har gjort. Heja Sara!
Det är ovanligt att jag känner avsmak för karaktärer på det här viset och jag undrar om det har att göra med min egen sinnesstämning under tiden som jag läste boken eller om Ann Rosman verkligen lyckades sätta samman ett persongalleri som jag helt enkelt inte kunde undgå att att reagera på!?
Stora delar av handlingen utspelar sig på eller i närheten av ön Hamneskär där arbetet att ställa i ordning en ny turist-konferensanläggning pågår för fullt. När de som bäst håller på att restaurera fyrpersonalens bostäder upptäcker två polacker ett lik i matkällaren som av allt att döma har murats in där i hopp om att aldrig någonsin återfinnas.
Kriminalpolisen Karin Adler leder utredningen tillsammans med ovan nämnde Folke då hennes ordinarie kollega (Robban) ligger hemma i sjuksängen. Många är de konflikter som uppstår dem emellan men de lyckas ändå göra framsteg med de få ledtrådar som finns: en förteckning av försvunna personer och en till synes oanvänd vigselring.
Handlingen växlar mellan nutid, då den pågående utredningen ligger i fokus – vilket gillas – och dåtid då man genom tillbakablickar återvänder till början av 60-talet där offret berättar om sitt liv och sina relationer. Rosman ska ha en eloge för att hon har låtit bli att skriva dessa i kursiv stil för att i stället använda sig av ett något mindre teckensnitt och med indrag.
Intrigen är så pass intressant att jag verkligen vill veta vad som hände med den stackars mannen som fick ett sådant brutalt slut på sitt liv. I övrigt lämnar denna bok mycket övrigt att önska, framför allt:
- Det är, framför allt för en med ett sådant dåligt namnminne som jag har, på tok för många karaktärer och relationer att hålla reda på. Det dröjer inte länge innan jag fullständigt tappar bort mig om vem som är gift med vem, vems barn som är vems, vem som är ägare till katten Arkimedes, vilken båt som tillhör vem osv. Det blir till att bläddra tillbaka, läsa lite till, bläddra tillbaka ännu en gång …
- Jag gillar inte när mina outtalade frågor inte får sina svar. Här tänker jag framför allt på två karaktärers öde och jag antar att jag lär få fortsätta att fundera då karaktärerna i fråga endast är inblandade i just den här historien. Om detta är ett mönster som upprepas i de två uppföljarna då gör jag definitivt slut med Rosman.
- Sedan kan jag inte låta bli att reagera på att när Folke är i närheten blir språket ”korrekt”, till slut i alla fall, men när han är frånvarande slarvar Rosman en aning. Det enda som är komiskt med det här är osäkerheten som Folke har skapat i och med att han får Karin och Robban att fundera över när man säger ”var” respektive ”vart”.
Det som Rosman gör föredömligt bra är att väva in sina seglingskunskaper på ett naturligt sätt i intrigen!
Intervju med Ann Rosman på Deckarhuset.
Andra röster om Fyrmästarens dotter: Bokbloggen, Deckarhuset (som till skillnad mot mig gillar Folke!), DAST Magazine, Bokstunder
<-<-<-<-<-<-<-<-<-<-<
Bokfakta:
Författare: Ann Rosman
Titel: Fyrmästarens dotter
Utgivningsår: 2010 (pocket)
Förlag: Ponto pocket
Antal sidor: 349
Källa: Biblioteket
Intresse: spänning, båtar, sjöliv, nazism, dykning, deckare, kriminalroman
Andra titlar i serien: Själakistan, Porto Francos väktare
Betyg 
Related posts:
- Språkpolisen Folke i Ann Rosmans Fyrmästarens dotter
- Långtråkig deckare av Ann Cleeves
- Recension: Stum sitter guden av Anna Jansson
- Recension: Tusenskönor av Kristina Ohlsson
- Recension: Terror av Håkan Östlundh
Comments