Underskatta inte författarens röst

Jag läser väldigt många böcker varje år, – om man bortser från förra året som var något av ett mellanår – och varje år letar jag febrilt efter nya författare att lägga till favoritlistan.

Glädjande nog lyckas jag alltid hitta nya guldkorn som jag med spänning ser fram emot att följa under en lång tid framöver.

Några av dessa är Gillian Flynn, Brian Freeman, Linwood Barclay,Belinda Bauer och på senare år, till min egen förvåning, även S.J. Bolton.

Jag läste Rov innan jag började blogga och därefter följde Ond skörd som jag inte ens mäktade med att läsa ut.

Men med Livrädd, hände någonting spännande som jag kommer att prata mer om alldeles strax.

Vad är det då som har gjort att dessa författare har fått sälla sig till mina trotjänare som t.ex. Peter James, Peter Robinson (även om han var bättre förr), Val McDermid och Ian Rankin?

För de första skriver de i rätt genre vilket är en förutsättning för att en författare över huvud taget ska kunna placera sig på mina favoritlistor.

Därtill skriver de spännande intriger, de har intressanta karaktärer, och de har ett språk som tilltalar mig.

Men det är inte det viktigaste, utan det är författarens röst som talar direkt till MIG.

Detta innebär att jag tror på vad författarna säger, jag älskar sättet de berättar sina historier på, jag gillar deras stil och allt är så välbekant att jag inte ens behöver titta på omslaget för att veta vem det är som har skrivit boken.

Photo Credit: 2create via Compfight cc

MEN, det är inte alltid som de lyckas med detta och jag kan inte i ord beskriva hur det påverkar mig.

Jag gillade t.ex. Inte Gillian Flynns Gone Girl, men det berodde inte på att jag inte kunde lita på henne längre, utan på att jag inte alls gillade hur historien utvecklade sig.

Med Peter Robinson, Val McDermid, Ian Rankin och Peter James är det dock en helt annan historia.

Jag älskar deras bokserier i tur och ordning om Alan Banks, Carol Jordan & Tony Hill, John Rebus och Roy Grace.

Robinsons Before the poison och James Perfect People  blev jag så besviken på, eftersom allt som de hade fått mig att tro på hade flugit sin kos för att i stället ge plats för någonting jag inte alls kände igen.

Deras röster hade helt enkelt tystnat!

Detsamma gällde för Ian Rankin när han valde att pensionera John Rebus för att i stället ge plats för Malcolm Fox.

Jag läste de två första böckerna i serien om honom innan jag kände mig färdig med Rankin, men som tur var så valde han att återinsätta Rebus i tjänst.

Nu är den välbekanta rösten på väg tillbaka, men än har han en bit kvar. Jag har dock börjat läsa hans böcker igen och en recension av Saints of the shadow bible kommer senare i veckan.

Värst av alla är ändå McDermid som skriver lysande böcker när Jordan och Hill återfinns i huvudrollerna.

Därför gav jag mig glatt i kast med några av hennes fristående böcker, eller böcker skrivna i andra serier, men jag klarar helt enkelt inte av att läsa dem.

De är faktiskt så dåliga att jag har funderat på att skriva till förlaget och fråga om det verkligen är McDermid som har skrivit dem.

På samma sätt som en författare kan förlora sin röst så kan denne också hitta den, och det var precis vad som hände med S. J. Bolton.

Det är tråkigt när det förstnämnda händer men desto roligare när författare (antingen gamla eller nya) skriver böcker som träffar en rakt i hjärtat.

Nu har jag hittat en till. Han heter Daniel Silva men han skriver jag om en annan gång.