Jag har precis börjat läsa Stuart MacBrides bok Kall som granit. Det jag hittills har läst tilltalar mig så mycket att jag bestämde mig för att gräva lite i MacBrides liv, och i den stad i vilken handlingen utspelar sig. Av förklarliga skäl kommer jag att recensera boken vid ett senare tillfälle.
Bokens födelse
Hans bok Kall som granit kom till av en slump. MacBrides första agent Mark Hayward ville att han skulle skriva en bok om en seriemödare i stället för den övernaturliga thriller som han hade lämnat in. Då han inte tyckte att han hade något att förlora gjorde han som agenten ville, och det har han nog aldrig behövt ångra.
MacBrides arbetar med “Mindmap”-tekniken
Till skillnad från många andra författare planerar inte han sina böcker i detalj. Han tycker att det skulle förta en stor del av glädjen med att skriva om han redan visste exakt vad som skulle hända i kapitel sjutton. I stället jobbar han med en så kallad mindmap, som enligt honom har en klar fördel: den tillåter en att hoppa fram och tillbaka dit infallen/nyckerna tar honom. Under tiden han skriver kryssar han sedan över förgreningarna i hans mindmap allt eftersom. Enligt MacBride är det här ett enkelt sätt att arbeta, framför allt om man håller sig till planen. I arbetet med ovan nämnda bok hittade han på en karaktär – Desperate Dough MacDuff – som inte var tänkt att vara med från början. Han ville bara ha med en karaktär som skulle sitta i “the betting shop” för att ge den lite karaktär. Det var inte meningen att han skulle få sig ett eget liv.
Boken Kall som granit tog ett år att skriva men det dröjde åtskilliga månader till innan den publicerades. Den långa handläggningstiden berodde på att det tog tid att hitta en fönster i publiceringsvärlden för att introducera en ny författare. När han väl hade blivit publicerad gick det undan: Dying Light (De dödas ljus) Broken Skin (Den brustna huden) och den fjärde boken Slakthuset tog alla ungefär fyra månader att skriva.
Han föredrar att kalla sig för Write-ist i stället för Writer. Det förklarar han med att han tycker att writer låter för storslaget och intellektuellt. Författare låter för artistiskt och pampigt. I hans mening låter Writ-ist som någon som “making it up as they go along and hoping like hell they don´t get found out”
När han namnger sina karaktärer har han en speciell taktik. Logan McRae – böckernas huvudperson – är döpt efter hans brorson som bor i Dublin tillsammans med sin mamma (Catherine) och sin pappa (Scott). ALLA övriga namn är en kombination mellan efternamn som han har tagit från telefonkatalogen. Förnamnen hämtar han från the Cassell Dictionary of Names. Han understryker att det här är svårare än det låter. Om man inte ser upp sitter man där med en karaktär som man faktiskt känner, eller har jobbat med. Det är inte säkert att det skulle göra så mycket men det är bättre att ta det säkra före det osäkra anser han.
Idéerna till böckerna kommer genom schizofrena konversationer med sig själv. (Det här skrämde mig lite eftersom jag är specialist på att prata med mig själv. Jag gör det hela hela tiden, men vill för den skull inte kalla mig schizofren. Jag får hoppas att han skrev den här med en något skämtsam underton). Dessa konversationer kan ske såväl högt: när han är ute och promenerar för sig själv, eller via papper och penna när han är där någon kan tänkas höra honom.
Vädrets betydelse för handlingen
Att använda vädret som en stämningsförhöjare/stämningsdämpare är ett vedertaget knep som författarna frekvent använder sig av. MacBride behärskar konsten till fullo. I Kall som granit fyller väderbeskrivningarna en avgörande roll: de speglar den dysterhet och förtvivlan som poliserna känner i jakten på seriemördaren som kidnappar och dödar små barn. Det regnar hela tiden vilket försvårar arbetet för poliserna. När Logan och kommissarie Inch sätter sig i bilen efter att ytterligare ett barn har försvunnit hindrar imman i bilen poliserna från att snabbt ta sig iväg till Hazlehead: “Det blev snabbt så mycket imma i bilen att fläkten inte klarade av den. Logan hade satt värmen och fläkten på max men omvärlden förblev dold bakom de immiga rutorna.” Kort därpå ska poliserna ta sig tillbaka till polishuset och de körde dit “under tystnad. Himlen hade mörknat och ovädersmoln som bredde ut sig från horisont till horisont sög upp dagsljuset och lade stan i skymning redan klockan två på eftermiddagen. Medan de körde tändes gatubelysningen och dess gula ljus fick dagen att värka ännu mörkare.” Som läsare har man inga problem att sätta sig in i polisernas situation och känna den frustration och den dysterhet som de känner.
(Grampian Police Headquarters, Aberdeen)
MacBride poängterar dock att “Aberdeen isn´t as bas as you might think from reading Cold Granite, no, really, trust me on this:”
Om ni inte tror honom kan ni surfa in på stadens tre webbkameror för att ta er en titt på hur dagens väder i Aberdeen är:
The Castlegate
The Harbour
Union Street
Verkliga personer och platser finns representerade i boken
Allt är inte fiction i boken: MacBride har på ett elegant sätt vävt in verkliga personer och platser i handlingen. Tidningsredaktionen Press and Journal och en av deras journalister innehar en ganska stor roll i boken. Huruvida journalisten Colin Miller existerar i verkligheten vet jag inte, men tidningsredaktionen gör det definitivt.
(Press and Journal, Aberdeen)
MacBrides nuvarande agent heter Phil Patterson och det är knappast en slump att en litterär agent vid namn Phil (efternamn okänt) dyker upp i boken, eller? Det kan finnas fler exempel, men det får jag återkomma till i recensionen i så fall.
Aberdeen
Aberdeen, en hamnstad i nordöstra Skottland, är Skottlands tredje största stad. Där bodde 179 950 invånare i centralorten 2006. Då den är centrum för den mesta av oljeaktiviteten på den brittiska sektorn kallas den ofta för Europas oljehuvudstad. Aberdeen är en universitetsstad med två universitet: University of Aberdeen och Robert Gordon University.
Aberdeens bebyggelse präglas av byggnader i lokal granit och det gör att staden utgör en syn för ögat precis efter att det har regnat då granitbyggnaderna glimmar rena och vita i solskenet. Aberdeen kallas av den anledningen ofta för granitstaden. MacBrides bok har förmodligen fått sin namn just av den här anledningen.
I Aberdeen finns något för alla smaker:
8 konstgallerier
16 slott
12 destillerier
15 museer
20 turistattraktioner
Om ni har tänkt åka dit och har svårt att bestämma er för vad ni ska tillbringa dagen med har stadens officiella hemsida satt ihop ett dagsprogram i staden ((373,41 kB) respektive till sjöss (365,43 kB)
Dialekten
Den lokala dialekten av scots är ofta känd som Doric och den är totalt obegriplig. När det visas skotska tv-serier eller filmer på tv är jag verkligen glad att det finns svensk text, annars skulle jag vara lost in translation. Här följer ett litet smakprov på hur det kan se ut i skrift:
Fit like? – How are you doing?
Far? – Where?
Far div ye bide? – Where do you live?
Det är som ett språk i språket och, som sagt, helt obegripligt!
MacBrides hemsida
MacBride och jag verkar ha en sak gemensamt: vi är tidsoptimister. Jag planerar alltid för många saker som jag ska hinna med under en hel dag. OCH jag lär mig aldrig att dygnet endast har 24 timmar och att man måste hinna med att äta, sova och arbeta också. Detta förutom allt som står på ”to do ” listan. MacBride hade samma problem när han satte upp sin hemsida för Cold Granite. Tanken var att han skulle samla allt material som skulle ge lite insyn i boken. I dag förstår han inte vad han tänkte på: han jobbade hela dagarna och sedan spenderade han kvällarna och helgerna med att skriva om mord. Vidare ville han publicera bilder på några av platserna som nämns i boken, några short stories etc. Nu har han insett att han tog sig vatten över huvudet och att han får uppdatera sin sida allt eftersom i stället för att försöka hinna ladda upp allting på en gång. Till slut kommer allt att finnas där konstaterar han och nog har han kommit en bit på väg alltid.
Speak Your Mind